Kategorier
Cykling Krimskrams

Torka mat inför tredagars tältäventyr

Varje höst har vi lärare höstlov. Och likadant det här året. I morgon ska jag ta cykeln, tältet och lite av den övriga packningen och sticka iväg på äventyr i några nätter. Jag tänker mig att det ska bli ungefär 6 mils cykling per dag. Så idag har jag förberett resan genom att torka mat.

Frukt och kött har torkats (jag använder mig av en enkel, rund, frukt- och bärtork) och sedan portionerats upp i zippåsar tillsammans med redan torra ingredienser som couscous, potatismos och pasta. När man anländer på den tilltänkta tältplatsen är det väldigt skönt att slå upp tältet, göra upp en eld och bara behöva koka upp vatten och tillsätta i påsen. För det är nämligen det enda man behöver göra. När vattnet slagits i påsen har man efter fem minuter en rykande och välsmakande afrikansk currygryta framför sig. Eller en thailändsk kokossoppa. Eller på morgonkvisten en stärkande frukt- och havregrynsgröt. Underbart.

Hur gör ni andra friluftsnördar med maten på era turer? Gillar ni att torka mat? Berätta gärna!

Kategorier
Cykling Krimskrams

Bikepacking – långfärdscykling on drugs

Sommarens traditionella långfärdscykling var en härlig upplevelse på många sätt och vis. Jag tog mig hem till Sverige från Krakow via Slovakien, Tjeckien, Tyskland och Danmark. Men hur härlig resan än var så saknade jag hela tiden den riktiga nerven. I Europa är man alltid nära civilisationen och man är aldrig riktigt ensam. Jag tyckte den trygghetskänslan var tråkig och funderade på hur man skulle kunna göra det hela lite mer äventyrslikt. Nästa gång vill jag komma ifrån civilisationen och känna mig helt utlämnad åt min egen kunskap och mina egna förberedelser. Låt mig presentera bikepacking.

Jag har sedan hemkomsten spenderat många timmar på att planera nästa sommars äventyr, som kommer innehålla en annan cykel, en ryggsäck och en uppblåsbar kajak… men mer om ryggsäcken och kajaken i ett framtida inlägg!

Bikepacking

Nästan omedelbart efter det att jag hade kommit hem från resan i somras började jag undersöka alternativa transportmedel. Jag ville fortfarande att mitt huvudsakliga transportmedel skulle vara cykel, men en cykel anpassad för naturen. Stigar, leder och mera lera. Jag längtade efter en cykel som kunde ge mig lite mera skit under naglarna helt enkelt. Och nu står min ögonsten (Surly Krampus Ops) i garderoben, väl använd sen jag köpte henne för lite drygt två månader sedan. Det kanske inte syns så väl på bilderna, men däcken är gigantiska om man jämför med en ”vanlig” cykel. En klassisk mountainbike har 26″ däck, men de senaste åren har 29″ (som på bilderna nedan) blivit allt vanligare. Däcken är 3″ breda. Summa summarum; cykeln skrämmer livet ur mindre barn och pensionärer varje gång jag är ute och rullar. Men framförallt möjliggör cykeln framkomlighet på en helt annan nivå än mina tidigare cyklar; den är gjord för att ta sig fram överallt.

Surlys ramar tillverkas alltid i högkvalitativt stål och har så få komplicerade detaljer som möjligt. Ingen oljehydraulik. Inga stötdämpare. Inget tjafs. Mekaniska bromsar och 10 växlar. Allt för att minimera risk för haveri. Och skulle olyckan vara framme är det oftast inte värre än att man kan fixa det där och då. Jag packar utrustningen i bikepackingväskor från Revelete eftersom jag tyckte att mina gamla cykelväskor, ”panniers”, var alltför tunga och skrymmande. Jag kunde på så sätt också bli av med pakethållaren, som inte alls hör hemma på mountainbikes.

Som vanligt är pinterest en bra inspirationskälla och en sökning på bikepacking kommer generera bilder och artiklar för en hel helgs läsning, minst.

 

Kategorier
Krimskrams

Tenkara – förenklat flugfiske

Relativt nyligen skrev jag en uppskattad liten text om hur jag längtade tillbaka till enkelheten och charmen i fiske med bambuspö och rödvitt bullflöte. Fiske har en tendens att bli alltför komplicerat, krångligt och dyrt. Den tekniska utvecklingen går i en rasande fart och det är svårt att hänga med i svängarna. Och i djungeln av spön och tekniker försvann mitt intresse för fiske och jag började sakta men säkert längta tillbaka till det enkla, det geniala, i mete. Spö, lina, flöte, sänke, krok. Kan det bli mycket enklare?

Svaret är ja.

Hur trevligt det än är när det lilla rödvita bullflötet guppar till så kan man inte komma ifrån det faktum att det är lite dagis över det hela. Den pulserande Tarzan-känslan som vi friluftsnördar så gärna vill känna pumpandes innanför våra rödrutiga flanellskjortor förvandlas ganska snabbt till en svag doft av Bosse Bildoktorn och Ernst Kirchsteiger när man sitter där med metspöt i hand. En smula manligt men ändå inte.

Men hav förtröstan kära läsare och tillika friluftsnördar. Ty Japanerna har sedan urminnes tider fiskat på ett barnsligt enkelt sätt, men trots detta lyckats behålla Tarzan-känslan! Jag talar om den uråldriga fisketekniken Tenkara.

Tenkara: Ett spö, en lina, en fluga

Tenkara utgår från ett teleskopiskt spö som påminner om dagens teleskopiska metspön. Skillnaden mot ett metspö är att tenkaraspöt är extremt lätt och oftast inte längre än 12 fot eller cirka 3,6 meter. I änden av tenkaraspöt sitter inte en ögla utan ett litet snöre med en knut, en så kallad lillian. Man får med lätthet ner sitt tenkaraspö i en liten ryggsäck och även den mest viktkänsliga vandrare skulle faktiskt kunna överväga att packa ett Tenkaraspö i ryggan då ett spö väger blott 100 gram (eller i vissa fall ännu mindre).

För min egen del passar detta helt utmärkt då jag alltid färdas på cykel till mina tilltänkta mål. Ryggsäcken och packsäckarna är omsorgsfullt fyllda med det allra nödvändigaste och ju mindre packning jag har att släpa runt på desto gladare är jag. Tält (ibland bara yttertältet), sovsäck, liggunderlag. Ett litet kök. Några få väl valda klädesplagg. Några flugor och mitt tenkaraspö.

I det lilla snöret, lillian, fäster man sedan sin fiskelina. Även om det förstås går att använda en helt vanlig nylonlina så använder de flesta tenkarafiskare en lina som är så lätt som möjligt, men samtidigt så tung att den går att kasta ut genom vinden. De vanligaste linorna som används är taperade takara linor; tapered lineseller level lines. Denna lina är nästan lika lång som spöet. I slutet av huvudlinan fäster man en tippet, en kort bit tunnare fiskelina, för att dels förbättra presentationen av flugan och dels göra det lättare att ta sig loss från bottennapp. Fastnar man så behöver man inte dra av den dyrare huvudlinan eller i värsta fall spöet, utan det är bara tafsen och flugan som blir kvar i sjön.

Och så fästes slutligen en liten fluga på huvudlinan. Antingen väljer man den traditionella Tenkaraflugan Sekasa Kebari, eller så väljer man helt enkelt sin egen personliga favoritfluga. Tenkara handlar inte så mycket om hur fin eller vacker flugan är, eller ens vilken modell den har, utan snarare hur den presenteras framför ögonen på fisken.

Så, för att knyta ihop säcken. Tenkara: ett spö, en lina, en fluga. That’s it. Nätet är som vanligt fullspäckad med information, men filmen nedan är en bra utgångspunkt för fortsatt informationssökande.

Ses vi vid bäckarna nästa sommar?!

Fotnot. Jag samarbetar inte på något sätt med Tankara Centre UK, men väljer att länka till deras produkter då de är den geografiskt närmsta seriösa återförsäljare av Tenkara jag känner till.

Kategorier
Krimskrams

Sporadiska inlägg i kategorin slumpmässigt krimskrams

Jag har beslutat mig för att återuppliva lyckligafiskaren.se. Men med en ny inriktning.

Ja, ni som uppenbarligen fortfarande tittar in här (jag bugar och bockar) kan i framtiden förvänta er en blogg med inlägg i kategorin slumpmässigt krimskrams. Jag vinkar adjö till nischen privatekonomi och säger välkommen till inriktningen ”skriva om lite vad som helst”. Det finns dock en ganska god chans att inläggen på något sätt kommer beröra mina huvudsakliga intressen, nämligen enkelt leverne, bikepacking eller friluftsliv i stort. Bloggen har också fått ett nytt utseende för att symbolisera en nystart.

För fiskeintresserade håller jag på att förbereda en artikel om Tenkara!

Stay tuned!