Uppföljning operation Stockholmsvegetarian

Ja nu har det gått ungefär två månader sedan jag deklarerade min vilja att konvertera från köttätarism till vegetarianism. Kommentarsfältet upplyste mig om att den sortens “vegetarian” jag ville bli tydligen kallas stockholmvegetarian – alltså en sån som äter ägg, mejeriprodukter, fisk och skaldjur. Men ska man vara riktigt korrekt så är jag visst en ädel pescetarian.

Egentligen struntar jag i vad det kallas. Jag vill undvika fågel, nöt och fläsk och det har gått oväntat enkelt. Visst saknar jag ibland texturen på riktigt flottigt, knaperstekt bacon. Det kan jag inte sticka under stol med. Och dagen efter en flaska vin och ett par öl på personalfesten skulle jag ljuga om jag påstod att jag inte längtade efter en välgräddad kebabpizza.

Men jag har fortfarande rosa bälte i vegetariansk kokkonst. Allt som är förknippat med svart bälte (blötlägga ärtor, veva salladsslunga och äta salladsblad på macka istället för ost) får vänta till en annan dag. Dock förväntas jag nästa vecka gå in i fas två i min utveckling från rovdjur till kanin genom att tvinga mig själv att denna vecka helt utesluta ägg ur min kost. Ni måste förstå att detta är ett gigantiskt avbräck i mitt liv. Ägg är för mitt kylskåp vad lungorna är för luftstrupen. Det finns en plats i mitt kylskåp där det aldrig stått något annat än den näst bästa runda formen i världen förutom fotbollar. Nästa vecka; no more.

Följ gärna min resa mot svart bälte i kommande inlägg!

Starta eget företag

Idag har jag tagit det första steget mot något som i hela mitt liv varit en ouppnåelig dröm. Något som för bara ett par år sedan helt enkelt inte hade gått att genomföra på grund av svag ekonomi och bristfälliga kunskaper. Tänk att jag som var totalt ointresserad av privatekonomi så sent som för några år sedan har blivit intresserad och faktiskt ganska kunnig i området. Hur som helst; jag ska starta eget företag.

Jag är så glad över att jag för några år sedan lärde mig om pengars egentliga värde. Vilka möjligheter det medför om man ser till att spara undan en liten slant varje månad istället för att göra av med allt på materiellt skräp.

Att starta eget företag blir nu inte något särskilt skrämmande. Jag har gott och väl råd med att bli av med precis varje öre jag satsar i företaget. Det är inget jag oroar mig särskilt mycket över. Jag har snart sparat ihop samma summa igen.

Mina besparingar från de senaste två åren möjliggör alltså ett förverkligande av en våt dröm. Utan att jag behöver ta några lån. Allt jag satsar är redan mitt och mitt att förvalta på det vis jag tycker är bäst. Vilken härlig känsla.

Visst skulle jag kunna spara allt istället och vänta. Och vänta. Eller så kan jag satsa en del och spara samtidigt. Och förhoppningsvis snabbare nå upp till drömmen om ett liv där personlighetsutveckling står i första rummet och där det är jag själv och inte min arbetsgivare som bestämmer över mitt liv.

Idag skickade jag alltså in ansökan om att starta eget företag till skatteverket. Jag vet inte hur lång tid det tar innan jag får besked om ansökan, men jag kan inte tänka mig att det skulle vara några problem.

Vem som helst kan starta eget företag. Själv har jag velat göra det de senaste 20 åren. Men det är först nu jag har en idé som jag tror kan hålla.

Och då väntar jag inte.

Sagan om ullvantarna som försvann

Det var en gång en lycklig fiskare som frös så förskräckligt om sina händer. Året var 2012 och vintern hade dragit in med buller och bång över den platta och tråkiga östgötaslätten. Snön yrde och tanter utan vinterdäck på cykeln ramlade omkring huller om buller ute på den hala gatan. Kylan till trots cyklade den lyckliga fiskaren (med sina vinterdäck) var dag den långa vägen till sitt arbete, där han slet hårt för sin brödföda från morgon till kväll.

De andra små lärarkollegorna anade föga att den lyckliga fiskaren ingenting hellre ville, än att gå till sin chef rektorn och säga upp sig från sitt arbete. Han ville hellre cykla, vandra i skogen, sova i tält, läsa böcker och odla grönsaker i resten av sitt liv. Men trots sina drömmar var den lyckliga fiskaren tvungen att fortsätta ett tag till på sitt arbete, eftersom han visste att man var tvungen att ha en ganska tjock bunt med sedlar instoppade innanför kalsongerna för att överleva hela livet utan ett arbete.

Men hur mycket han än arbetade så frös han fortfarande så fruktansvärt om sina händer. Det var nämligen så att den lyckliga fiskaren hade tappat bort sina vantar. Och snål som han var ville han inte köpa ett par nya. Och månaderna gick, och tanterna halkade vidare på gatan, och folk brände av med sina pengar på onödigt krimskrams. Och så vidare.

En vacker dag så orkade inte fiskaren med att frysa om händerna längre. Så efter noggranna analyser beställde han ett par riktigt varma tumvantar tillverkade i det finaste kokta ull som fanns att finna i vår del av världen. Vantarna skulle transporteras från Alperna hela vägen till det kalla Sverige, där den lyckliga fiskaren satt och frös.

Månaderna gick. Och åren. Och allt eftersom tiden gick så frös fortfarande fiskaren lika mycket om sina händer, även om han nu hade börjat använda ett par tunna skinnhandskar som han fått ärva av sin käre morfar. Men de kokta ullvantarna från Alperna hade ingen sett röken av. Och snart hade till och med den lyckliga fiskaren tappat hoppet om att få se sina kära ullvantar och sakta men säkert suddades minnet av de redan betalda men olevererade ullvantarna ut.

Vintern 2015/16 hade varit ljummen som en spansk sensommarnatt ända fram till mellandagarna, då plötsligt snö och kyla återigen slog klorna om de shortsbeklädda svenskarna. Tanterna började återigen halka omkring på gatorna och allt var precis som det skulle vara såhär i slutet av december.

Och det var då det hände.

Klockan hade inte ens slagit tolv när den lyckliga fiskaren hörde det ovanliga ljudet av något tungt med luddigt innehåll ramla ner innanför brevlådan i hans lilla, billiga och framförallt enkla lägenhet. Upphetsad sprang han de tre meterna till det bruna paketet och slet upp det med adrenalinet pumpandes ända ut i nackskinnet. Och där låg dom, vantarna som en gång beställdes, försvann, och som nu tre år senare hade levererats till sin rättmätige ägare.

Slutet gott, allting gott!

Med denna lilla saga vill jag också önska alla ett riktigt gott nytt år och en god fortsättning!

20151228-_1010086