Tomatsallad och feber

Sådär ja, nu är man återigen på benen efter en veckas sjukdom. Det var några år sedan jag var hemma från jobbet och det är lika tråkigt och kostsamt varje gång. Ryggläge och frossa i två dygn följt av förkylningen från helvetet. Och det vet ju alla att när en man får en riktig förkylning så är det ju värre än både graviditeter och benbrott. Kaffebryggaren, färdigpizzor och badkaret blev mina tre bästa vänner eftersom det var allt min stackars febriga kropp orkade med. Därför smakade det extra bra när jag efter några dagar (då febern dämpats en smula) faktiskt orkade slänga ihop en tomatsallad då pizzaoset lagt sig.

Receptet är så vansinnigt enkelt och gott så jag måste bara dela med mig till andra tomattokiga. Självklart smakar det ännu bättre på sommaren med närodlade, färska tomater, men jag tycker att det också går bra med körsbärstomater såhär års.

Receptet har jag fått från ett matlagningsprogram med Jamie Oliver:

En vansinnigt god tomatsallad

  • Ca 1 kg tomater
  • Flingsalt i mängder
  • 1 dl olivolja
  • 2 msk vitvinsvinäger
  • 1 skvätt citronsaft
  • 1 stor klyfta vitlök
  • 1 kruka basilika
  • 1 tsk torkad oregano
  • 1 stor röd chili
  • Vitpeppar
  • Mozzarellaost
  • Vitt bröd

Hacka eller skiva tomaterna och lägg dom i ett durkslag. Strö ut ordentligt med flingsalt över tomaterna. Och nu menar jag ordentligt, typ en halv deciliter. Tillsätt den hackade basilikan och låt sen tomaterna droppa av sig ordentligt, minst en timme.

Under tiden gör man en dressing av hackad chili, oregano, hackad vitlök, olivolja, rödvinsvinäger, salt och peppar. Eftersom vi redan har saltat tomaterna behöver man inte ta så mycket salt i dressingen. Självklart kan man tillsätta mer chili, vitlök o.s.v. om man vill ha mer drag i dressingen.

När det är dags att äta blandar man tomaterna med dressingen och serverar tillsammans med ordentligt med mozzarellaost och vitt bröd.

Otroligt enkel och vansinnigt god tomatsallad.

Citynetwork till Oderland

Lyckligafiskaren.se och några fler hemsidor som jag skrivit en del på genom åren har hostats av företaget City Network. Jag har varit mestadels nöjd men med start för ungefär ett halvår sedan har prestandan bara blivit sämre och sämre. Inte nog med att mina sidor har ”gått ner” i tid och otid, de har även drabbats av långsam responstid. Ibland har jag suttit och stirrat på skärmen i en halvminut innan jag kommit in på min egen hemsida. Om jag kommit in alls. Och den support man får är långsam. Knappt ens existerande faktiskt. Ett företag i uppenbara problem. Snabb service borde vara A och O för varje seriöst företag och just nu är det något hos City Network som gör att man inte kan hålla sina kunder nöjda. Troligtvis är jag inte den enda som har hört av mig de senaste månaderna.

Nu vet jag inte hur bevandrade mina läsare på lyckligafiskaren.se är i SEO, alltså search engine optimization. Men att ha en långsam hemsida är synonymt med att be Google om att inte presentera hemsidan högt upp bland sökresultaten. Jag hör från folk att ”jag bloggar bara för min egen skull”. Jaha du. Jag vet inte om jag tror dig. En sak är säker, själv bloggar jag inte bara för min egen skull. Hade jag inga besökare på den här bloggen hade jag slutat skriva för längesen. Och många besökare kommer hit via google.

Och vilka vill spendera sin tid med att titta på ett snurrande timglas? Att ha en långsam hemsida är ett säkert sätt att höja sin ”bounce rate”. Bounce rate är den procentuella andel av alla besökare som lämnar hemsidan direkt utan att klicka sig vidare. De ”studsar” iväg till andra webbplatser istället för att studsa vidare inom hemsidan. En låg bounce rate är ett gott tecken på att man erbjuder en bra, snabb sida. En hög bounce rate innebär antingen att innehållet suger, hemsidan är svår att förstå, hemsidan är långsam, eller annat som gör att man helt enkelt inte vill vara kvar där.

Slutsats: Eftersom jag vill ha många besökare på min blogg behöver jag en snabb blogg. Jag har då större chans att synas på Google. Det blir också betydligt roligare för mina existerande läsare att återvända hit om de slipper vänta i en minut innan sidan laddas.

Lösning:

Oderland

Jag bestämde mig för att byta webbhotell på grund av problemen jag upplevt. Bytet skedde nu i helgen och förhoppningsvis var det ingen som märkte av det alls.

Det finns en mängd webbhotell att välja mellan och de flesta är troligtvis väldigt bra. Själv valde jag Oderland på grund av att jag fick snabb respons på några frågor jag ställde till deras chat på hemsidan i förberedande syfte. Fick även svar på ett facebookmeddelande (jo jag vet, jag använder ju inte facebook längre men har kvar mitt lyckligafiskaren-konto för de få stackare som följer mig via facebook) klockan 01:30 natten mellan lördag och söndag! Här snackar vi snabb support. Dessutom väldigt trevligt bemötande med de frågor jag haft sedan jag inledde flytten.

Oderland har ett verktyg som gör det enkelt att flytta sin wordpressinstallation från en annan leverantör till Oderlands servrar. På en timme hade jag överfört alla mina 4 wordpressidor från City Network till Oderland. Fantastiskt. Jag är ingen IT-guru så det uppstod en del frågor under den första bloggflytten, men supporten var fortsatt snabb, trevlig och kunnig. När flyttarna är klara tar det sedan ytterligare något dygn innan internet ”uppdateras” och börjar använda den nya platsen för hemsidan.

Jag upplever en enorm prestandaförbättring sedan bytet skedde och jag slipper från och med nu skapa supporttickets till en citynetworksupport som aldrig svarar.

För övrigt måste chat vara den överlägset effektivaste formen av support. Varför använder sig inte alla seriösa företag av detta?

Fotnot. Jag har inget som helst ekonomiskt samarbete med varken Oderland eller City Network och vinner ingenting ekonomiskt på att skriva denna text.

Uppföljning operation Stockholmsvegetarian

Ja nu har det gått ungefär två månader sedan jag deklarerade min vilja att konvertera från köttätarism till vegetarianism. Kommentarsfältet upplyste mig om att den sortens ”vegetarian” jag ville bli tydligen kallas stockholmvegetarian – alltså en sån som äter ägg, mejeriprodukter, fisk och skaldjur. Men ska man vara riktigt korrekt så är jag visst en ädel pescetarian.

Egentligen struntar jag i vad det kallas. Jag vill undvika fågel, nöt och fläsk och det har gått oväntat enkelt. Visst saknar jag ibland texturen på riktigt flottigt, knaperstekt bacon. Det kan jag inte sticka under stol med. Och dagen efter en flaska vin och ett par öl på personalfesten skulle jag ljuga om jag påstod att jag inte längtade efter en välgräddad kebabpizza.

Men jag har fortfarande rosa bälte i vegetariansk kokkonst. Allt som är förknippat med svart bälte (blötlägga ärtor, veva salladsslunga och äta salladsblad på macka istället för ost) får vänta till en annan dag. Dock förväntas jag nästa vecka gå in i fas två i min utveckling från rovdjur till kanin genom att tvinga mig själv att denna vecka helt utesluta ägg ur min kost. Ni måste förstå att detta är ett gigantiskt avbräck i mitt liv. Ägg är för mitt kylskåp vad lungorna är för luftstrupen. Det finns en plats i mitt kylskåp där det aldrig stått något annat än den näst bästa runda formen i världen förutom fotbollar. Nästa vecka; no more.

Följ gärna min resa mot svart bälte i kommande inlägg!