Sagan om ullvantarna som försvann

Det var en gång en lycklig fiskare som frös så förskräckligt om sina händer. Året var 2012 och vintern hade dragit in med buller och bång över den platta och tråkiga östgötaslätten. Snön yrde och tanter utan vinterdäck på cykeln ramlade omkring huller om buller ute på den hala gatan. Kylan till trots cyklade den lyckliga fiskaren (med sina vinterdäck) var dag den långa vägen till sitt arbete, där han slet hårt för sin brödföda från morgon till kväll.

De andra små lärarkollegorna anade föga att den lyckliga fiskaren ingenting hellre ville, än att gå till sin chef rektorn och säga upp sig från sitt arbete. Han ville hellre cykla, vandra i skogen, sova i tält, läsa böcker och odla grönsaker i resten av sitt liv. Men trots sina drömmar var den lyckliga fiskaren tvungen att fortsätta ett tag till på sitt arbete, eftersom han visste att man var tvungen att ha en ganska tjock bunt med sedlar instoppade innanför kalsongerna för att överleva hela livet utan ett arbete.

Men hur mycket han än arbetade så frös han fortfarande så fruktansvärt om sina händer. Det var nämligen så att den lyckliga fiskaren hade tappat bort sina vantar. Och snål som han var ville han inte köpa ett par nya. Och månaderna gick, och tanterna halkade vidare på gatan, och folk brände av med sina pengar på onödigt krimskrams. Och så vidare.

En vacker dag så orkade inte fiskaren med att frysa om händerna längre. Så efter noggranna analyser beställde han ett par riktigt varma tumvantar tillverkade i det finaste kokta ull som fanns att finna i vår del av världen. Vantarna skulle transporteras från Alperna hela vägen till det kalla Sverige, där den lyckliga fiskaren satt och frös.

Månaderna gick. Och åren. Och allt eftersom tiden gick så frös fortfarande fiskaren lika mycket om sina händer, även om han nu hade börjat använda ett par tunna skinnhandskar som han fått ärva av sin käre morfar. Men de kokta ullvantarna från Alperna hade ingen sett röken av. Och snart hade till och med den lyckliga fiskaren tappat hoppet om att få se sina kära ullvantar och sakta men säkert suddades minnet av de redan betalda men olevererade ullvantarna ut.

Vintern 2015/16 hade varit ljummen som en spansk sensommarnatt ända fram till mellandagarna, då plötsligt snö och kyla återigen slog klorna om de shortsbeklädda svenskarna. Tanterna började återigen halka omkring på gatorna och allt var precis som det skulle vara såhär i slutet av december.

Och det var då det hände.

Klockan hade inte ens slagit tolv när den lyckliga fiskaren hörde det ovanliga ljudet av något tungt med luddigt innehåll ramla ner innanför brevlådan i hans lilla, billiga och framförallt enkla lägenhet. Upphetsad sprang han de tre meterna till det bruna paketet och slet upp det med adrenalinet pumpandes ända ut i nackskinnet. Och där låg dom, vantarna som en gång beställdes, försvann, och som nu tre år senare hade levererats till sin rättmätige ägare.

Slutet gott, allting gott!

Med denna lilla saga vill jag också önska alla ett riktigt gott nytt år och en god fortsättning!

20151228-_1010086

4 reaktioner till “Sagan om ullvantarna som försvann”

    1. Ja, det var roligt att dom dök upp :) Ibland undrar man ju. Min gissning att de troligtvis har ramlat in bakom nån vagn på nån postcentral och sen legat där tills städerskan hittade dit några år senare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *