Tenkara – förenklat flugfiske

tenkara

Relativt nyligen skrev jag en uppskattad liten text om hur jag längtade tillbaka till enkelheten och charmen i fiske med bambuspö och rödvitt bullflöte. Fiske har en tendens att bli alltför komplicerat, krångligt och dyrt. Den tekniska utvecklingen går i en rasande fart och det är svårt att hänga med i svängarna. Och i djungeln av spön och tekniker försvann mitt intresse för fiske och jag började sakta men säkert längta tillbaka till det enkla, det geniala, i mete. Spö, lina, flöte, sänke, krok. Kan det bli mycket enklare?

Svaret är ja.

Hur trevligt det än är när det lilla rödvita bullflötet guppar till så kan man inte komma ifrån det faktum att det är lite dagis över det hela. Den pulserande Tarzan-känslan som vi friluftsnördar så gärna vill känna pumpandes innanför våra rödrutiga flanellskjortor förvandlas ganska snabbt till en svag doft av Bosse Bildoktorn och Ernst Kirchsteiger när man sitter där med metspöt i hand. En smula manligt men ändå inte.

Men hav förtröstan kära läsare och tillika friluftsnördar. Ty Japanerna har sedan urminnes tider fiskat på ett barnsligt enkelt sätt, men trots detta lyckats behålla Tarzan-känslan! Jag talar om den uråldriga fisketekniken Tenkara.

Tenkara: Ett spö, en lina, en fluga

Tenkara utgår från ett teleskopiskt spö som påminner om dagens teleskopiska metspön. Skillnaden mot ett metspö är att tenkaraspöt är extremt lätt och oftast inte längre än 12 fot eller cirka 3,6 meter. I änden av tenkaraspöt sitter inte en ögla utan ett litet snöre med en knut, en så kallad lillian. Man får med lätthet ner sitt tenkaraspö i en liten ryggsäck och även den mest viktkänsliga vandrare skulle faktiskt kunna överväga att packa ett Tenkaraspö i ryggan då ett spö väger blott 100 gram (eller i vissa fall ännu mindre).

För min egen del passar detta helt utmärkt då jag alltid färdas på cykel till mina tilltänkta mål. Ryggsäcken och packsäckarna är omsorgsfullt fyllda med det allra nödvändigaste och ju mindre packning jag har att släpa runt på desto gladare är jag. Tält (ibland bara yttertältet), sovsäck, liggunderlag. Ett litet kök. Några få väl valda klädesplagg. Några flugor och mitt tenkaraspö.

I det lilla snöret, lillian, fäster man sedan sin fiskelina. Även om det förstås går att använda en helt vanlig nylonlina så använder de flesta tenkarafiskare en lina som är så lätt som möjligt, men samtidigt så tung att den går att kasta ut genom vinden. De vanligaste linorna som används är taperade takara linor; tapered lineseller level lines. Denna lina är nästan lika lång som spöet. I slutet av huvudlinan fäster man en tippet, en kort bit tunnare fiskelina, för att dels förbättra presentationen av flugan och dels göra det lättare att ta sig loss från bottennapp. Fastnar man så behöver man inte dra av den dyrare huvudlinan eller i värsta fall spöet, utan det är bara tafsen och flugan som blir kvar i sjön.

Och så fästes slutligen en liten fluga på huvudlinan. Antingen väljer man den traditionella Tenkaraflugan Sekasa Kebari, eller så väljer man helt enkelt sin egen personliga favoritfluga. Tenkara handlar inte så mycket om hur fin eller vacker flugan är, eller ens vilken modell den har, utan snarare hur den presenteras framför ögonen på fisken.

Så, för att knyta ihop säcken. Tenkara: ett spö, en lina, en fluga. That’s it. Nätet är som vanligt fullspäckad med information, men filmen nedan är en bra utgångspunkt för fortsatt informationssökande.

Ses vi vid bäckarna nästa sommar?!

Fotnot. Jag samarbetar inte på något sätt med Tankara Centre UK, men väljer att länka till deras produkter då de är den geografiskt närmsta seriösa återförsäljare av Tenkara jag känner till.

12 reaktioner till “Tenkara – förenklat flugfiske”

  1. Ljuvligt! Och då är jag ändå ingen fiske-person. Mer en fisk-person. Som idag då det läggs makrillfiléer på tallriken, med ekologisk potatis och stuvad spenat. Himmelrike! GLAD måndag :)

  2. Krimskrams alltså! ;)
    Jag är heller ingen direkt fiske-person.
    Har lite ont att ta livet av djur (kanske sunt att man inte gillar att döda…?!), fast ju mindre djur det är desto lättare. Tror det handlar om att jag är rädd att plåga – om jag inte får död på dem direkt.
    För att stycka å sånt är inga problem. Då är det inte djur längre, utan min mat…
    Nåja, en liten utsvävning i mina tankar.
    Intressant läsning du bjuder på i alla fall och jag blir lite sugen att läsa på mer om det.
    Min dotter fiskar gärna och att kunna fixa sig mat när man är ute å friluftar är ju inte fel! :)

    1. Det är sällan jag själv dödar fiskarna jag fångar. De som inte är insatta i sportfiske anser att det är lite tokigt – ”Vadå?! Står du och fiskar en hel dag och sen släpper i fisken igen?!”. Men det handlar mycket om att man vill bevara bestånden. Självklart hänger det med en fisk hem då och då och i pannan över lägerelden finns det ju knappast något bättre än att steka sin egenfångade öring i lite smör och en gnutta salt.

      1. Tack! Skulle inte du kunna ge noga länkar till spön och linor du tror är bra? Har ingen aning om vad jag ska titta efter nämligen…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *