Varför jag väljer att lämna Facebook

Den 4 maj 2007 gick jag med i det nya spännande nätverket Facebook. På den tiden var Facebook en riktigt trevlig upplevelse. Den 17 augusti 2014 lämnade jag nätverket Facebook, som inte länge är särskilt spännande. I det här inlägget berättar jag varför.

Facebook är brist på respekt

Jag har alltför länge irriterat mig på det numera ständiga pillandet på telefoner. Höjden av irritation nås när man umgås med nära och kära öga mot öga och deras telefon sakta men säkert smyger upp ur fickan, skärmen tänds och Facebook startas igång. En obehaglig känsla av otillräcklighet smyger sig oundvikligen på en. Är jag inte tillräckligt intressant att umgås med? Har jag varit tråkig så till den grad, att min vän ansett att skvallerläsning på Facebook är en mer givande aktivitet? Jag tror att många kan känna igen sig i detta. På bussen, på fiket, i tv-soffan, ja till och med under middagen riskerar telefonen att dras upp ur sin förvaring i fickan.

Jag får ständigt påminna mig själv att inte bli en av dom som genom smartphoneanvändande visar sin uppenbara brist på respekt till sin omgivning. Till exempel har jag inte haft Facebook installerat på telefonen under de senaste åren. Jag är en av dom som blir uppstressad av ständiga notifikationer som pockar på min uppmärksamhet och stör mig i mitt jobb, i min vardag. Jag har helt och hållet stängt av notifikationer i min telefon. Istället väljer jag själv när jag vill ta upp telefonen och se om jag fått ett nytt mejl, eller ett nytt meddelande. Somliga kanske anser att jag själv på grund av detta visar brist på respekt genom att inte svara inom en halv minut. Men jag har inte stängt av ringsignalen.

Facebook kommer ändå dö

Facebook är ett döende socialt nätverk. Jag är övertygad om att Facebook knappt kommer existera om ett par-tre år. Anledningen? Den här slutsatsen är enkel att dra genom att lära sig av hur ungdomar använder sociala medier redan idag. Hur många lägger upp sina egna privata bilder på Facebook? Och hur många lägger upp sina egna privata bilder på Instagram? Instagram och Twitter är uppenbarligen framtiden, Facebook är en mossig gammal gubbe på väg att dö. Facebook är ute, det är 2013. Den gamla klyschan “en bild säger mer än 1000 ord” känns mer relevant än någonsin. Facebook har blivit för stort. Facebook har blivit ALLT, en rörig blandning av allt på samma gång. I mitt arbete som lärare vet jag precis hur ungdomar fungerar i detta sammanhang. Man har helt enkelt inte tid och tålamod att använda allt. Man vill ha raka rör, enkelt och snabbt. Bilder på Instagram, text på Twitter. De lever i nuet, de vill inte sitta och skumma igenom ett dammigt fotoalbum från 2011 på Facebook.

Twitter är bättre än Facebook när man vill tillägna sig värdefull information. Instagram är bättre än Facebook när man vill titta på bilder. Facebook håller helt enkelt på att bli utkonkurrerade av betydligt bättre alternativ. Och ja, jag är medveten om att Facebook faktiskt äger Instagram. Men skjuter man sig inte lite i foten genom att fortsätta utveckla Instagram, något som uppenbarligen stjäl användare från Facebook?

Att sen vi svenskar inte riktigt förstått Twitters storhet är en gåta. Twitter är oerhört användbart och faktiskt inte alls något slöseri av tid. Själv använder jag Twitter till att hålla mig uppdaterad inom ämnet privatekonomi. Jag följer en mängd intressanta personer och några följer mig. Jag behöver inte be om tillåtelse till att bli någons vän. Och ingen behöver be mig om tillåtelse att ta del av den information jag delger mig av. Twitter är briljant och jag tror att även vi svenskar förr eller senare kommer att inse detta. Jag hoppas bara att det inte blir vid matbordet eller på fiket.

Facebook slösar min värdefulla tid

Ni känner igen det själva, det nästan tvångsmässiga uppdatera-facebook-för-jag-har-inget-bättre-för-mig-syndromet. Och efter 20 uppdateringar under en kväll har man minsann lärt sig att farbror Gösta har skjutit ett stackars vildsvin och att kollegan faktiskt har lagat en helt underbar plockmiddag bestående av ädla ostar, tyska korvar och dyra kex. Samtidigt får man sin dagliga dos av högst irriterande reklam, oroväckande nog riktad mot just mig och mina intressen. Facebook vet vem du är, det kan du vara säker på.

Men då frågar jag mig, är Göstas vildsvin viktigare för mig än att till exempel läsa färdigt den där boken som legat på nattduksbordet de senaste fem månaderna? Är kollegans ostar viktigare än garderoben från IKEA, som en gång köptes, men som aldrig blev ihopbyggd? Kunde jag ha använt den där timmen framför skärmen på ett effektivare sätt? Skänker de 20 uppdateringarna mig glädje överhuvudtaget? Likt pengar har vi under en livstid en begränsad mängd tid att använda oss av. Jag vill inte att en timme om dagen ska tillägnas Göstas vildsvin. Jag vill använda den där timmen till något vettigare. Jag får den aldrig tillbaka…

Genom att gå ur Facebook väljer jag att ta del av mindre information. Jag väljer att optimera. Jag väljer den viktiga informationens väg. Är det någon som har något verkligen viktigt att säga mig, så går det faktiskt att nå mig även utan Facebook. Med andra ord, jag optimerar genom att välja att enbart få den nödvändiga informationen. Kanske är det också en liten självisk tanke, att låta den viktiga informationen komma till mig helt utan ansträngning. Och må så vara.

Mina “vänner” är inte mina vänner

Det känns ibland som att mängden vänner en person har på ett socialt nätverk som Facebook är ett mått på hur populär man är i verkliga livet. Själv gjorde jag en rejäl rensning i vännerlistan för ett par månader sedan. Från att ha 250 “vänner” ner till att ha något färre än 100. Och egentligen skulle jag kunna ha tagit bort 70 till. Jag har nämligen inte 100 nära vänner i verkligheten. Sanningen är den att jag har väldigt få, men väldigt nära vänner. Och dessa vänner pratar jag med, på riktigt, under veckans gång. Jag får den information jag behöver och jag vet det som behövs vetas. Och varför ska jag veta vad mina låtsasvänner sysslar med? Det finns naturligtvis en chans att jag någon gång kommer stöta på dessa låtsasvänner på stan i framtiden och då kommer det faktiskt att finnas en anledning att säga hej, att fråga vad hon sysslar med nu. Om jag nu ens vill veta.

Sist men inte minst vill jag länka till en fantastisk krönika skriven av den fantastiska Alex Schulman, på den förskräckliga sidan Aftonbladet. Håll till godo!

Demonstranterna är vår tids freaks

 

 

5 reaktioner till “Varför jag väljer att lämna Facebook”

  1. Jag hejjar på ett sånt beslut!
    Själv gick jag ur Facebook för ca två år sedan. Då tänkte jag att om jag ångrar mig så är det bara att öppna ett nytt konto, men jag har inte saknat det det minsta, så för mig var det rätt beslut!
    Sen har jag inte Twitter eller instagram, så vidare ungdomlig är jag väl inte… Eller, ärligt, hellre badar jag till exempel med de unga ungdomarna jag har ikring mig. Inte jättemånga vuxna här som gör det. De sitter möjligen på stranden och pillar på sina telefoner, om de ens är med vid vattnet.

    Men, en del tid lägger jag på att läsa bloggar. Fast jag har detoxat det så jag är inte beroende längre :)

    Lycka till att försvara dig på jobbet…! ;)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *